Jag är rätt säker på att jag är galen

Så har man då sett en av Sveriges mest påkostade filmer på senaste åren (men som jag påpekade för en besviken vän: Då räkna man båda filmerna, inte bara Tempelriddaren).

Vad har jag då att säga om den? Först det positiva: det syns vart pengarna har lagts: Kläder och scenografi, för det är bra gjort. Snyggt och väldesignat (även om det hade kunnat läggas lite mer tid på vissa sminkningar). Även svärdsscenerna är välregisserade och ser ganska äkta ut.

I övrigt tycker jag nog att jag är lite besviken på filmen. Nu såg jag den kanske inte under de bästa av omständigheter; trött seg och lite allmänt överkritisk.
Men det syntes exempelvis en viss kvalitetsskillnad på skådespeleri så snart Stellan Skarsgård eller Michael Nykvist visade sig och ställdes mot några av de yngre skådespelarna. Det samma gällde de utländska skådespelarna som deltog, de flesta av dessa var riktigt duktiga och man skämdes lite över ex Joakim Nätterqvist eller Gustaf Skarsgård. Men man kanske kan skylla lite på dåligt manus också. För visst kan jag tänka mig att en del omskrivning av vissa dialoger hade kunnat göra filmen mer trovärdig (vad F-n gör Knut irrande i skogen med en indre armé förresten? Bara så där, "Tjena Arn, hälsar man inte?" jag menar hallå, hur normalt var det ens på den tiden? -OBS inget exakt citat).

Filmen tog sig dock mot slutet, och jag kan tänka mig att om denna och uppföljaren Arn - Riket vid vägens slut verkligen klipps om och blir TV-serie så kan den i slutändan bli bättre än vad denna filmen var. Jag får en viss känsla av att det saknas något, ibland går det alldeles för fort fram och det känns som om viktiga förlopp hoppas över eller hasplas förbi.
Cecilias berättelse är bättre och mer engagerande än Arns, detta kan bero på många saker. Exempelvis att jag är kvinna och därmed känner mig mer engagerad i Cecilias öde än Arns. 2, Cecilia är allmänt en intressantare karaktär än Arn. 2, Cecilias berättelse är intressantare redan i Romanförlagan (detta kan jag inte bekräfta då jag ännu inte läst böckerna).

Tro mig, jag vill inte såga denna film. Jag hade tyckt att det var kul om Sverige hade kunnat göra den här typen av film igen. Men det som filmen framförallt faller på är att man inte kan ta den på allvar. På Ingmar Bergmans tid kunde vi göra historiska dramer och få skådespelarna att göra det på allvar. Men det är något som har missats, antingen av regissören, manusförfattaren eller skådespelarna. Språket haltar och växlar mellan att vara modern svenska och någon typ av låtsas "så-här-talade-vi-i-sverige-förr" språk. Och endast få av skådespelarna lyckas få sina repliker att verka trovärdiga och äkta.

Men som sagt, den tar sig mot slutet och om det fortsätter i den här stilen så kan Arn - Riket vid vägens slut vara riktigt bra.

Till sist: Jag har all respekt för Jan Guillou både som person och som yrkesman. Att jag blev besviken på filmen har inget med honom att göra. Och är han nöjd med filmen så är det en rekommendation att se den så god som någon.

Meningslöst och onödigt, men här är filmerna som jag vill se på Bio 2008

The Dark Knight
Indiana Jones - Kristalldödskallens rike
Narnia Prins Caspian
Harry Potter och Halvblodsprinsen
James Bond - Quantum Of Solace

Det är i och för sig bara tre filmer än så länge. Men sedan biljettpriserna stigit så har jag blivit lite mer kräsen på vad jag ser på bio. Jag hade önskat att det kunde vara ett helg nöje som bara kostade ja nästan ingenting så att man kunde kosta på sig att se även filmer som man inte tror kräver att man ser dem på bio, utan att man kan tänka sig att lägga pengarna på något som man vill se bara för att det verkar rart som Kung Fu Panda eller Wall*E. Båda filmerna verkar underbart rara, söta och underhållande, men ska man verkligen lägga den summan och den tiden på dem? Eller filmer som man väldigt väldigt gärna vill se men inte vet om de är värda 100 kr som Låt den Rätte Komma in och Valkyria. I och för sig tror jag att bägge två är värda 100 kr, men är de värda att lägga pengar och en helkväll på? Min sambo kanske inte orkar se Låt den Rätte och Valkyria kanske man behöver pausa ibland för att tänka efter och hänga med, diskutera under tiden. Och det kan man itne göra i en Biosalong, det tillhör inte god ton att diskutera filmen på bio på samma sätt som man kan göra i tv-soffan.
Sedan biljettpriserna höjdes har det blivit mer av en grej att gå på bio eftersom det inte längre är ett oskyldig tlite nöje, nej är man flera personer eller vill gå på bio ofta så plockar det på i plånboken och kan bli ett ganska dyrt nöja.
Dessutom så har folkvettet i biosalongerna minskat. Folk prasslar med godispåsarna (det har de i och för sig alltid gjort), de stänger inte av mobiltelefonerna, nästan alla har väl varit med om någon gång att någons mobil ringt mitt i filmen, eller att personen i fråga svarar när det ringer. Folk pratar högt och de springer ut i tid och otid för att göra jag vet inte vad, gå på dass, röka bara störa. Jag vet inte! Men även det har inneburit att man blivit lite avskräckt för att gå på bio. Inte nog med att det är dyrt, men man måste veta vilka dagar och vilka tider man ska gå för att slippa dessa fridstörare. Sitter man hemma slipper man det, och sitter de hemma så kan de får snacka, prassla och springa i väg hur mycket de vill, utan att störa andra.
Första helgen efter premiär brukar vara bra, det är ungefär samtida med fansen, om de är en sådan film, och de brukar hålla tyst. Det är också innan drönarna börjar droppa in.

Synd tycker jag, eftersom jag älskar att gå på bio. Ett nöje som mig börjar kännas förvägrat redan innan jag blivit mamma med en liten baby som jag inte bara kan lämna hemma för att gå på bio.


Slutligen, andra filmer som kommer i år som jag vill se, men kan vänta på är:

Kung Fu Panda (eng, jag har en stark känsla av att det finns få svenska skådespelare som kan mäta sig, karaktärsmässigt, med Jack Black och Dustin Hoffmans röstresurser)
Wall*e (eng)
Shutter
The Happening
Hancock
Hellboy 2
Låt Den Rätte Komma In
Valkyria
Speed Racer
Lars and The Real Girl

Förstå: Jag älskar film.

Mitt farväl till Palladium i Göteborg blev med Guldkompassen. Ett passande slut tänkte jag. Och visst var det en vacker film.

Jag ger filmskaparna stora plus för de fina miljöerna, de fina effekterna och deras arbete med Diamonerna och Pansarbjörnarna. De har även lyckats få med alla de viktiga händelserna utan att det gått ut över händelseförloppet. Inget känns direkt påskyndat och inget känns glömt, inte ens de tillagda scenerna som inte förekommer i boken känns påklistrade, tillskyndade eller överflödiga. Karaktärerna är välformade och går inte utanför hur de är beskrivna i boken.

I stort är det egentligen en lyckad film. Ändå är jag besviken.

Det är synd, för jag vill gilla den här filmen. Jag älskar böckerna vilka är bland de bästa som jag har läst. Men jag tycker att de på något vis missat något i filmen.

Jag har efter funderande kommit fram till att det som störde mig var filmskaparnas försök att göra filmen till en äventyrsfilm. En storslagen film med stora slag och häftiga äventyr. Detta är inte alls vad jag hade väntat mig. Jag hade mer tänkt mig en mer lågmäld och mystisk berättelse, så som boken är. Även om man kan utläsa äventyret även i boken så är det underlägste själva berättelsen som är en berättelse om vänskap, tro och kärlek. Detta tycker jag att de inte helt lyckats fånga utan all tyngd har lagts på att göra filmen storslagen och just häftig. Jag tror att ifall de tagit en halvtimme till på sig att berätta historien och på så vis kunnat dra ner på tempot och tagit sig tid till de mer finstämda scenerna, uppbyggnad av karaktärerna och deras relationer till varandra så hade filmen varit bättre. Kanske får jag invänta ett Direktors Cut som i fallet med Sagan om Ringen trilogin för att bli riktigt nöjd.
En annan sak som störde mig var att det är scener i trailern som inte var med i filmen.

Som sagt, jag vill tycka om den, kanske behöver jag se den en gång till frö att inte vara bländad av hur jag hade väntat mig att den skulle vara.

Jag kan bara hoppas att de gör bättre ifrån sig i nästa film, som med tanke på vilka scener som jag sett i trailern och som inte var med de redan har inledningen till.

Det är nu ett par år sedan jag läsa Stjärnstoft av Neil Gaiman. Jag minns inte längre hur länge sedan, men jag minns att jag tyckte att den var tråkig. Detta kan ha berott på att jag då var väldigt inne i Swords and Sorcery grejen och denna finstämda saga inte riktigt tilltalade mina förväntningar på vad som var en spännande fantasy bok.

Jag minns dock stora delar av intrigen och vad som hände och kände mig ganska säker på den när jag och min familj i söndags gick till Biopalatset i Göteborg för att se Stardust.

Till min stora glädje hade filmmakarna i Hollywood behållet stommen till berättelsen, fokuserat på det viktiga, inte skippat särskilt mycket och lagt till en hel del humor och action som gjorde detta till en svulstig äventyrsfilm som fyllde alla mina sinnen med bra skådespelare som trivdes i sina roller, goda specialeffekter som inte såg för digitala ut och en smart behandling av hela berättelsen.

Det är ett av de få tillfällen som jag kan säga att jag tycker att filmen var bättre än boken (men som sagt, det var länge, länge sedan som jag läste den).

Det är härligt att se att filmmakarna inte bara tagit en fantasy och utnyttjat den för att göra något halvdant bara för att rida på fantasyvågen. De skapade en underhållande och varmt äventyr som har både hjärta och hjärna. Om de fortsätter att göra filmer på det här sättet så kanske inte fantasyvågen kommer att dö ut allt för snart genom att fyllas av halvdanna Harry Potter och Sagan om Ringen plagiat.

Jag ger filmen Fyra tassar av fem möjliga och kommer glatt att betala för DVD-boxen när den släpps.

I lördags var jag och såg Shrek the third.
Jag är ett stort fan av de två andra Shrek filmerna och såg verkligen fram emot denna. Döm av min besvikelse när jag serverades en tunn soppa där skratten var få och inte alls så överväldigande.

Storyn: Fionas far, grodkungen av landet Långt, Långt borta ligger för döden och förklarar för Shrek och Fiona att de står näst på tur att ärva tronen. Shrek som anser att han inte är "Kung material" ger sig av för att hitta Fionas kusin Artur Pendragon. Under resan måste han tacklas med kunskapen att han snart ska bli pappa. Samtidigt går prins Charming till attack mot Lånt långt borta med mål att ta över tronen. Fiona och hennes prinsessvänner; Askungen, Törnrosa, Snövit och Rapunsel tänker dock inte låta riket gå utan strid.

Ok, storyn känns mest som en ursäkt för att få göra ytterligare en Shrek film. Alla underbara filmskämt och drivandet med sagor och legender är som bortblåsta. De få sago- och filmreferenser som finns sjabblas bort och det görs inget vettigt vare sig med prinsessornas kamp eller Merlin som pensionerad gymnasielärare.
För att inte tala om att de inte gör någon vettig grej av Shreks oro över att bli pappa. Det går som en tråd genom filmen, men det ges varken djup eller känsla tillskillnad från "Du duger som du är"-temat i de två tidigare filmerna.

Höjdpunkterna är åsnedrak ungarna och Shrekbebisarna.

Jag är grymt besviken på Shrek The Third som trots att den kanske är den mest välgjorda av filmerna helt tappat charmen och finurligheten som återfanns i de två tidigare.
Till och med soundtracket var sämre.

Japp, klart har jag varit och sett den (vad tror ni om mig?)! Såg den helgen efter premiären.
Nå vad tyckte jag då...? Ja, jag måste då säga att jag hittills tycker att Den Flammande bägaren fungerat bäst på film, men det var mycket i Fenixorden som jag gillade.
Imelda Staunton som Dolores Umbridge är ett exempel på något som jag uppskattade. Hon var ingenting som hur jag hade tänkt mig Umbridge. Hon såg inte ut som Umbridge, hon var inte helt lömsk och lismande eller hätskt översittande och paddful. Nej nej, hon var söt, rar och helt...fuzzy. Men så ond hon var! Just för att hon var "rar", "mjuk" och "gullig", "Ömsint" och "bekymrad" så blev hennes ondska mer genomgripande, mer total.
Jag tycker om att de vuxna skådespelarna som anställs till rollerna i Harry Potter-filmerna vågar göra en egen version, en egen tolkning av karaktärerna utan att falla alldeles för mycket utanför ramarna.
(Jag är nog en av de få som faktiskt inte vill att allt ska vara precis som i boken. Det är till att börja medomöjligt. Men jag vill att de håller sig till storyn, till karaktärerna och till händelseutvecklingen, sedan får de tolka och välja vad de ska trycka på vad och de ska ta bort nästan hur de vill).

En annan sak som jag gillade vad Dumbeldores och Voldermort slutstrid. Man verkligen kände kraften som de båda innehade. Man verkligen såg att Harry var en (om nu ursäktar uttrycket) en skit i havet i jämförelse med dessa stora magiker.

Jag gillade även Testralerna. Jag gillade designen på dem och de till och med flög rätt bra (om jag inte minns fel).
En av få varelser som helt är fru Rowlings eget påhitt och de blev riktigt lyckade. Det gläder mig att specialeffekterna har blivit bättre i de senaste filmerna om man jämför med ettan. Det kan ta ner en film av detta slaget så oerhört ifall de magiska djuren mm ser ja...digitala ut. (Då föredrar jag nog stop-motion framför taskiga digitala effekter).

Men mest av allt så gillade jag: Evanna Lynch som Luna Lovegood. En mer klockren kasting har jag nog aldrig sett i hela mitt liv. Jag diggade Luna innan, men nu är jag såld!

Vad kan då den femte Harry Potter filmen få i betyg av mig?
Ja... En stark 3a. Filmerna blir bättre, den är inte riktigt värd en fyra men ligger högt på nivå 3. Jag kanske behöver se den igen utan mina förväntningar. Filmer tenderar att bli bättre en andra gång ifall man blev besviken första.

Även denna gång har de valt att göra en sjukt rolig film som inte är en ren parodi men ändå är en parodi på en hel genre.
Filmen handlar om polisen Nicholas Angel som på grund utav att han är en alldeles för bra polis (japp för bra, han får kollegorna att framstå som slappa och arbetsskygga) blir omlokaliserad till den lilla sömniga staden Sandford. Sandfordhar en brottsstatistik på, ja nästan 0. Detta är inte en plats som passar Angel men han gör sitt bästa. Men så sker det en serie otäcka och våldsamma "Olyckor" och Angel börjar vädra morgonluft. Är det så at dessa "olyckor" egentligen är grymma mord utförda av en ondskefull mästerskurk eller har Angel bara drabbats av Lappsjukan och börjar se brott där det egentligen inte är något?

Jag måste säga det; Jag har inte sett så bra action på ÅR-OCH-DAR! Nu för tiden brukar jag tycka att action är ungefär samma film om och om igen. Samma story, samma högtflygade action osv osv. Men så har alla dessa filmer också varit Amerikanska. Hott Fuzzy är Brittisk. Och med den typiskt brittiska glimten i ögat och Wright och Pegg skapat en film som inte driver med genren genom att förlöjliga den (som annars är fallet i exempelvis många Amerikanska Parodier) utan genom att ta alla de typiska polis/action klichéerna och vrida dem en extra gång. Och som jag sagt förut (kanske inte här men ändå): Inget är så bra som en väl genomförd kliché.

Hott Fuzz får faktiskt en 5a av mig. Ja, ni läste rätt en 5a.
Jag har inte haft så roligt och njutit så mycket av action på mycket, mycket länge.


Så avslutningsvis en filmnyhet (elelr ja, det beror på hur man ser det, ifall ni visste det redan elelr inte). Men nu har Niel Gaimans Stardust, eller Stjärnstoft som den heter på svenska, gått och blivit film. Den har sverige premiär den 5e Oktober.
Detta är den oficiella hemsidan ---> http://www.stardustmovie.com/

Jag har sett trailer, och det ser ut att bli en häfitg film. De tycks ha hottat upp historiel lite för som jag minns den när jag läste boken så var den ganska seg och tråkig. Men det var länge sedan, jag kanska ska ta och läsa den igen innan jag ser filmen.

Ja, då har vi den och Guldkompassen att se fram emot i höst. Det kanske blir en fin film höst och vinter i år med.